Intryck från Lapland Ultra 2002
von Berndt Pfeifer aus Köln
översättning Kurt Lindsköld

100 km Lapland Ultra/Sverige. Ihållande regn och temperatur under 10 grader gör långloppet till en strapats. Klockan 22 i Adak; det är ljust som på dagen och solen lyser till och med litet, sedan 4 timmar tillbaka befinner sig redan 10 gångare resp. joggare på den 100 km långa maratonsträckan.

Precis i exakt tid smäller startskottet och det internationella startfältet av löpare från Sverige, Norge, Finland, och även två från Tyskland, sätter sig i rörelse. Över den nysprayade startlinjen startar det långa loppet i omedelbar närhet av polcirkeln. Nu är förberedelsetiden med sina småskador glömd, skador som in i det sista hållit mig i spänning, om jag skulle kunna starta eller inte. Det skulle bli min första supermaraton, och den ville jag springa på någon alldeles speciell plats. Som så ofta hittar man snabbt det man behöver på internet, och snabbt är anmälan avklarad online, och den låga startavgiften, inklusive pastaparty, betald.

Att hitta husrum är inte heller något problem; fyra dagar bokas hos Annika Johansson, som alltid har ett rum reserverat för löpare, eftersom hon är med i organisationskommittén. Sen bär det av med flyg från Düsseldorf via Köpenhamn till Stockholm, och därifrån med en liten Fokker till Arvidsjaur. Det blir en två timmars flygresa över de vackraste scenerier som Sverige har att erbjuda - ändlösa skogar, otaliga lysande, blå sjöar, som sträcker sig ända bort till horisonten. Det är midsommar och solen går aldrig ner. Det blir inte mörkt ens när himlen är täckt av moln, eller när det regnar. Vid flygplatsen i Arvidsjaur står en bil och väntar på mig och under de 70 kilometrarna till Adak får jag uppleva att ett par renar springer över vägen framför oss. Det är helt normalt i Lappland, men min kvinnliga chaufför säger, att man ändå bör vara försiktig, eftersom djuren kan råka i panik.

När vi kommer fram till Adak, en fridfull by på 250 själar, en gammal gruvort, där man bröt zink, silver, koppar och som det påstås även guld, gör hon snabbt en liten rundtur genom byn för att visa mig allt det viktiga, som Konsumbutiken och badplatsen. Om man undantar ett litet plakat i A3-format, så finns det ingenting som antyder att Lapland Ultra 2002 ska springas här. På själva startdagen kan man dock märka en viss oro i byn. Det kommer karlar som bättrar på sprayen på startlinjen på vägen, kilometerskyltar har plötsligt kommit upp och en samling veteranbilar ställer upp sig i formation. Skolhuset, som nu under sommarlovet har blivit mötesplats för löparna, förses med litet feststämning. Huset och hela startområdet smyckas med ballonger och björkar. Kl. 15 delas startnumren ut, och jag ser till min förvåning att man får två nummerlappar. Den ena har en liten påse där man kan förvara litet mat och dryck, den andra ska man ha på ryggen.

Här kan varje löpare lämna in saker, som han sedan kan få tillbaka vid bestämda kontroller på sträckan. Jag bestämmer mig för varma ombyteskläder vid 42,2 och 86 km. Jag kommer dock inte att behöva båda ombytena. Kvällen före loppet blir det pastaparty, det bjuds på köttbullar med pasta. För vårt kroppsliga väl har man visat bästa omsorg. Underbara omklädningsrum med dusch och bastu står till löparnas förfogande. Efter loppet har alla löpare tillgång till massage och den varma bastun står där och väntar på de trötta löparna. När vi tillryggalagt de första 10 kilometrarna kan man fortfarande se solen, temperaturen är behaglig, och framför allt, det är fortfarande torrt. Ett jättefölje av bilar och cyklister följer oss nedför backen. Längs sträckan står det oräkneliga människor och eldar på oss med sina rop "heja, heja"! Det känns bra.

Efter en timme, just när vi viker av från vägen in på grusvägen genom skogen, börjar det tyvärr duggregna. Var 5:e kilometer finns kontrollstationer, där löparnas mellantid kontrolleras och där det bjuds på allehanda drycker från vatten till kaffe och även bröd, choklad och blåbär. Vägen är nygrusad och bitvis svår att springa på, men det är lätt att hitta ett spår, där det är lättare att ta sig fram. Vid 28 km möter vi den första svaga stigningen vid dammen till kraftverket Korsningen. För första gången i loppet blir det nu till att gå för att spara på krafterna. Omkring kl 3 på natten kommer jag lyckligt och väl fram till maratonkontrollen, 42,2 km. Jag dricker litet Cola och äter ordentligt. Här bjuds också på massage, men jag känner mig i god form och skyndar raskt vidare.

Här passerar jag ett par löpare, till och med en av de två soldaterna med sportryggsäck, som tidigare sprungit förbi mig. Nu springer jag förbi honom och får nu löparna mitt i fältet inom synhåll. Senare får jag höra att den andre tyske deltagaren tvingas bryta här på grund av problem med en lårmuskel. Synd! Här bjuds löparna en fantastisk utsikt längs kraftverksdammen fram till 52:a kilometern. Det har blivit kallt. Banan övergår här till asfalt, och framför mig ligger en, som det verkar, oändlig lätt böljande väg. Jag har blivit ensam på vägen, regnet tilltar och den mäktiga iskalla vinden blåser mig i ansiktet. Jag pratar litet för mig själv, då plötsligt en räv kilar över vägen mitt framför mina fötter, tydligen har jag skrämt upp den med min monolog. Jag skulle hellre ha velat få se en älg, men de hade tydligen letat reda på torrt gräs någonstans att ligga på. "Straight thru the village" lyder anvisningen när jag springer genom den sovande byn Slagnäs efter 64 km.

Jag längtar efter nästa matkontroll, mina krafter börjar så sakteliga att sina litet. Personbilar kör förbi förbaskat nära. Den patrullerande doktorn passerar varje timme i sin bil och frågar hur jag mår. "Everything allright". Ja, vad annars då? Han bjuder trots det på torra strumpor och torr T-shirt, men jag tackar nej. De magsmärtor jag lidit av mellan kilometrarna 30 och 50 har läkarfrun, som också utan rast övervakar sträckan, kurerat på bästa sätt. På denna del av sträckan har man att klara av ytterligare ca 100 höjdmeter, och jag släpar mig fram mer än jag springer, vägen verkar inte ta slut nångång. Snart får jag åter något att äta och att dricka, och det håller mig på benen. Kort efter Slagnäs, vid 69,2 km, finns nästa kontroll. Här finns också ett hus, där det bjuds på massage, men då jag ser att några löpare befinner sig i huset, dricker jag bara litet vatten med Cola och skyndar mig vidare ut på banan.

Länge tittar jag bakåt för att se om inte någon av löparna försöker hinna ifatt mig. 86 km, härlig utsikt över ett underbart vackert landskap. Här fryser jag i mina kortbyxor och får häftig frossa. Jag hade tänkt på allt när jag packade, men långa löparbyxor hade jag inte haft en tanke på. Det får jag nu sota för å det grymmaste. En smal bro leder här över den jättestora kraftverksdammen, och till min överraskning står här en massa människor i regnet och försöker uppmuntra mig med höga hejarop. Bland folket här upptäcker jag min hyresvärd, som ska göra ett försök att köra så långt som möjligt på vattnet. Senare hör jag att han nått den räddande stranden efter ca 20 sekunder. För mig är det litet pinsamt att möta publiken vid banan, eftersom jag fått en jättestor vätskefylld blåsa under ena foten, som gör löpningen till en riktig plåga.

Det ihållande regnet har gjort att mina skor och strumpor är genomsura. Att sticka sönder blåsan är inte heller att tänka på, eftersom jag för tillfället inte har några torra strumpor att byta till. Här blir det till att bita ihop och springa vidare. Men vetskapen om att jag har åtminstone 5 - 7 löpare bakom mig dövar min trötthet. I tanken ställer jag in alla lopp jag tänkt deltaga i före Kölns Maraton. Framför allt vill jag inte alls tänka på Monschau-maran. Klockan är 11 på förmiddagen, när jag börjar närma mig byn Adak, de sista 10 kilometrarna springer jag ibland och går ibland, och sista matkontrollen passerar jag utan att stanna. Efter 99 kilometer passeras Konsum och sen viker det av åt vänster och jag befinner mig på målrakan. Det slutar regna. Jäklar! Jublande människor möter mig med applåder och högtalare. Jag kan faktiskt skärpa till mig igen och springer i mål med ett leende! Jag har klarat det, 14 tim 57 min är en bottendålig tid, jag vet det.

Men jag är glad och stolt över att jag har klarat av det och till på köpet inte blivit sist. Till slut skulle det bli en tolfteplacering. Av 35 startande och ende tysk i mål. Snabbt leds jag bort för målfotografering tillsammans med en sameflicka. Denna bild pryder det diplom, som jag sedan får vid prisutdelningen. Men först vill jag njuta av varm dusch och massage. Litet senare på eftermiddagen blir det prisutdelning, då alla löpare som gått i mål gratuleras av tävlingsledaren och får en liten guldmedalj. Alla kan välja bland de priser som skänkts av loppets sponsorer. Jag väljer en bok med fotografier från Sverige. Sedan blir det middag och några av löparna talar litet om loppet igen, innan de trötta och haltande går till sina rum. Ett underbart, hårt lopp, exakt rätta introduktionen till Ultramaraton. Nu blir det dusch och massage igen, vård av blessyrer och litet sömn.

Det var ett hårt lopp genom den vackraste natur och med nästan familjär atmosfär, perfekt organiserat. Till alla som leker med tanken att kanske någon gång åka till Lappland kan jag bara säga "heja, heja på upp till Adak"! För övrigt så kommer jag trots allt att ställa upp i de där loppen som jag hade ställt in... Berndt Pfeifer.