LAPLAND ULTRA - LOPPET I NATTEN SOM ALDRIG VAR
Cecilia Petersson

Redan när jag kliver ur bilen i den 230 personer lilla byn Adak, som ligger 6 mil från Arvidsjaur, känner jag att det är något speciellt. De små husen, mestadels av trä, ligger väl utspridda och ger plats för ängar och sluttningar som täcks av hundkex, smörblomma och rallarros i naturens givmilda överflöd. Luften är frisk och klar att andas - och det är så stilla. Som nybliven 08:a är det numera rutin att spurta till tunnelbanan när man hör ”se upp för dörrarna, dörrarna stängs” för att slippa vänta fem minuter(!) på nästa - fast i ärlighetens namn är det minst lika mycket utmaningen som lockar! Men här springs det inte. Tiden existerar på ett annat plan. Man har tid för varandra, tid att bara vara. Bodil Jönsson skulle säkert ha mycket klokt att säga om det - också.

Men vänta lite. Sa jag att det inte springs? Jodå, visst springs det i Adak med omnejd, åtminstone en gång om året. Eller kutas, som man säger här uppe. Jag fick lära mig att ”kuta” inte alls är slang, utan norrländsk dialekt! För då arrangeras Lapland Ultra, en tävling som i år gick av stapeln för femte gången, och det med nytt deltagarrekord. Ett sjuttiotal löpare är vi, och på startlinjen klockan tio på kvällen hörs lyckönskningar på engelska, tyska, japanska, norska, danska, finska, holländska, grekiska, ryska - och svenska! Lilla Adak har blivit lika kosmopolitiskt som vilken trendig Stockholmsbar som helst! Startskottet går, och jag spanar in mina medtävlare. Där är en ljus tjej några meter före - men jag inser snart att hon inte är någon allvarlig konkurrent. Tjejen i fråga är nämligen vår EU-kommissionär i miljöfrågor, Margot Wallström, som även om hon blivit försedd med nummerlapp bara springer någon promille av sträckan. Men löpsteget ser bra ut - kanske får jag se upp nästa år! Tala kan hon i alla fall. Som en bygdens dotter fick hon hedersuppdraget att inviga årets lopp, och hon berättade att när hennes kollegor i EU fick se det för dem obekanta namnet ”Lapland Ultra”, kom de med gissningar på allt från en utbrytarstat via blöja och binda till en ny vodka eller en konkurrent till Norrlands Guld!

Men vi vet bättre, där vi springer fram i det speciella ljus som är en sommarkväll i trakterna av Polcirkeln strax efter midsommar. Luften är så frisk att andas att man vill dricka den i djupa klunkar, och sommarvinden svalkar mina bara armar med en lätt smekning. Det är en sensuell upplevelse att springa. Tempot är förstås behagligt så här tidigt i loppet, och vyerna är underbara. Allt som oftast ser vi Skellefteälven bakom granskogen, och den alltjämt högt stående solen speglar sig i dess blanka yta. ”It's so beautiful”, säger den ryske killen när han kommer ikapp mig. Och jag kan bara hålla med. Vi springer tillsammans ett tag, men jag inser att han är lite för snabb för mig och säger åt honom att inte låta mig sinka honom. Den allra största delen av loppet springer jag ensam. Jag har en tysk löpare i sikte nästan hela tiden, men han blir aldrig större än en prick i fjärran, och han kommer att gå i mål ett par minuter före mig. Men ensam är jag ändå inte. Titt som tätt kör följebilar förbi, och trots att de kör sakta virvlar de upp damm från den torra grusvägen. Faktum är att det är mer trafik på den här banan än under Stockholm Marathon! Ungefär var 5:e km är det mat- och vätskekontroll. Och nu ser vi ännu ett bevis på hur folket i hela bygden engagerar sig i loppet. Det är hejarop och dragspel och en härlig stämning! Klockan passerar midnatt (dvs. ett), och utan att det ens varit skymning börjar solen klättra tillbaka upp mot sin middagsposition.

Löpningen går enligt planerna fram till ungefär tre mil, då jag börjar sacka lite. Men jag tappar inte mycket tid, och jag har inga problem att hålla mitt nya tempo. Skyltarna som finns var femte km passeras ganska fort. Men efter ca fem mil kommer vi ut på en asfalterad väg, och nu börjar backarna! Om jag säger 30 Fleminggator på raken så tror jag inte jag överdriver! Flera mil går av denna lönndryga stigning, endast då och då avbruten av en lite brantare backe eller av korta flacka partier. Jag börjar titta långt efter de där 5 km-skyltarna, och jag tappar ytterligare ett par minuter per halvmil. Stockholmsmaran två veckor tidigare sitter definitivt kvar i benen, och vad värre är, det börjar bli mentalt jobbigt också. Här är det mestadels raksträckor och granskog, vilket inte hjälper humöret. Men rätt som det är ser jag rök. Det är dimma som stiger upp ur en skogstjärn. Det är mycket vackert, och jag blir genast lite gladare. Älvdans kallas det visst. Men vad nu då? En bit framför mig ser jag två vita skepnader. Har jag kommit till himlen? Är det Sankte Per och hans bror som vill ta mig genom pärleporten, dvs. målet? Nej, det är verkligen älvor! Två älvor med blommor i håret följer mig till vätskekontrollen. Och solen börjar värma fast klockan knappast är fem på morgonen

Så kommer då 90 km-skylten. Och nu lever jag igen! Vägen planar ut, och en mil känns plötsligt så hanterbart. Jag ökar farten nästan till mitt utgångstempo, och det är roligt att springa igen! Jag springer förbi en kvinna som går ut och hämtar posten i morgonrock, och det ger perspektiv på vad vi håller på med. De sista fem är det skyltat varje kilometer, och det är med ett stort leende jag passerar 99. En man kliver av sin cykel för att applådera mig, och han talar på tyska om för mig att jag springer bra! Nu kommer jag in i själva Adak, och det bär lätt nerför. Jag vänder mig om för att försäkra mig om att ingen under de sista skälvande metrarna ska ta ifrån mig den ledning som jag haft under hela loppet. Men ingen syns till. Senare visar det sig att en finsk tjej kommer i mål bara sju minuter efter mig, och hon har närmat sig hela tiden. Men det är jag som har lyckan att korsa mållinjen iklädd en blomsterkrans som jag får av en flicka i samedräkt! 9,46,40 stannar klockan på. Jag hade nog hoppats på något snabbare, men jag hade underskattat både sviterna efter Stockholm Marathon och banans svårighet. Men jag är ändå nöjd. Under tio timmar och seger, fattas bara annat! Och upphämtningen den sista milen kändes så oerhört skön - det är så mycket roligare att få slutföra ett lopp i en positiv anda!

Sedan njuter jag ett varmt utomhusbad i ett kar som tillverkarna så fyndigt kallar SpAdak, och en massage får jag också. I skolans matsal, där olika matlag från byn har stått för den utmärkta förplägnaden varje dag, improviserar de ihop precis den frukost jag känner för just nu - ännu ett bevis på hur man månar om löparna. Till lunch bjuds det blodpalt och renstek, och för de mindre äventyrliga älgskav och potatismos. Och på kvällen väntar ännu en upplevelse. Prisutdelningen går av stapeln på den gamla Sagabiografen, som byggdes under fyrtiotalet och som lades ner ett par decennier senare när ägarna flyttade, men som rustades upp under nittiotalet, och där man nu kan se film i originalmiljön! Och vilket prisbord! Detta lopp med sina sjuttio deltagare har fått ihop ett hundratal sponsorer! Är det trots att det går av stapeln i en glesbygd - eller kanske just därför? Jag lutar åt det senare.! Alla priser är lokala, och eftersom jag även vunnit spurtpriserna, blir jag stolt ägare till två presentkort på helger i Malå med omnejd, två mycket vackra böcker med gratulationer inskrivna, ett halvdussin fina linneservetter, en CD med lokal musik och en tjärdoftande handgjord yxa! Den manlige vinnare Kenny Wallström (8,20) valde en likadan yxa, och vi poserar utanför biografen. Och inte nog med detta. Vi bjuds också på vacker sång - en mycket duktig tjej från trakten sjunger låtar som Summertime och Over the Rainbow, och det är så skönt att luta sig tillbaka och bara njuta!

Nästa dag är det byadag i grannbyn Lönås. Den inleds med ett lopp på 300m, 2 km eller 5 km. Några av ultralöparna ställer faktiskt upp på 5 km, och Bertil Palmkvist springer in på 26 minuter! Klart imponerande! I övrigt är det servering av palt och våfflor med hjortronsylt, besök i bakstugan där vi kan köpa rykande färskt tunnbröd - och utlottning av en ren! Den vinns som tur är av en som bor i trakten och får således stanna kvar i Norrland! På kvällen är Barbro Nilsson, som sprang sin tredje och bästa Lapland Ultra, och jag bjudna på en mycket trevlig middag hos vår värdfamilj. Gästfriheten här uppe är fantastisk! Senare på kvällen får jag och två danskar, som också stannar kvar en dag till, chansen att följa med på renmärkning. Vilket skådespel! Renarna fångas in i en inhägnad där de springer runt, runt i cirklar (alltid motsols), till synes utan mål, och jag kommer osökt att tänka på ultralöpare! Vajor och kalvar söker och finner varandra, och kalvarna fångas skickligt in av renskötarna och blir öronmärkta. Och så även jag - jag är öronmärkt för ett nytt Lapland Ultra nästa år!

/Cecilia Petersson